Då bokförläggaren Albert Bonnier den 26 januari 1888 blev uppsökt i sitt hem av Heidenstam, försummade inte den unge författaren att berätta att Topelius läst några av hans dikter och tyckt om dem; han berättade också att han kände Strindberg. När manuset överlämnades lästes det av sonen Karl Otto och hans hustru Lisen Bonnier:

"Genast från första anslaget och till det sista hade vi klart för oss, att här hade en ny och stor diktare uppenbarat sig. Den aftonen blev en av dessa högtidsstunder, som en förläggare aldrig förgäter men som, ack så sällan, förunnas honom!", skriver Karl Otto Bonnier i Bonniers – en bokhandlarfamilj.

När diktsamlingen "Vallfart och vandringsår" publicerades i april 1888 väckte den en enorm uppmärksamhet. Den innebar en brytning med den dittills förhärskande naturalismen av Strindbergs och Brandes märke – även skönlitteraturen skulle sätta allehanda problem under debatt.

Istället för om social misär och enformigt industriarbete eller könskriget skrev Heidenstam om njutningslystnad och romantik och bröt därmed med rådande litterär tradition - realism, naturalism, internationalism, prosa - för att istället hylla romantik, individualism, nationalism, sensualism, poesi.

Men samlingen rymmer också en avdelning centrallyrik – "Ensamhetens tankar" – som kongenialt uttrycker känslor av livsångest, existentiell plåga. Den allra mest bekanta av dessa dikter i "Ensamhetens tankar" är säkert den här (IV):

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går

– men ej till människor! Jag längtar marken,

jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Efter att på våren 1896 ha rest i Karl XII:s spår till Konstantinopel, Bender, Poltava, Moskva och S:t Petersburg satte Heidenstam igång med nästa projekt, en bok i två delar om den svenske krigarkungen Karl XII, "Karolinerna" (1897, 1898).

På sommaren 1896 tog han kontakt med sin förläggare Karl Otto Bonnier och begärde ett förskott om 16 000 kronor, ett belopp som Bonnier ansåg vara "fabelaktigt stort" – det torde motsvara mer än 1 miljon kronor i dagens penningvärde. Boken blev en stor framgång och sålde i olika upplagor över 120 000 exemplar. Fälttåget skildras ur de enskilda människornas perspektiv, från kungen ned till den enklaste soldat. Kungen framställs som en levande människa.

Boken blev så småningom obligatorisk läsning i den svenska folkskolan.

"Karolinerna" kom att befästa Heidenstams ställning som den främste författaren bland nittiotalisterna. Man kan förundras över dessa fakta men jag tror att en stor del av förklaringen till denna succé ligger i den moraliska hållning som verket ger uttryck åt. Det finns inget ”storsvenskt” i det – det är snarare så att den politiska (under-)tonen är defensiv: det övervägande antalet noveller handlar faktiskt om olycksåren.

Heidenstam kom att identifiera sig med anföraren för ett fosterländskt program med mål att påverka kulturlivet i Sverige. Han var med och grundade Sveriges Författareförening 1893.

1895 gav han sig in i ett projekt för att starta en dagstidning, "ett organ för de bildade klasserna samt för vetenskap och konst". Han ansåg att det saknades en kvalitetstidning som gav uttryck för den nationella tanken och där nittiotalisterna kunde publicera sig. Planerna blev allt mer avancerade och till slut fick man bankiren Ernest Thiel att skjuta till 100 000 kronor för att köpa en dagstidning på fallrepet, Svenska Dagbladet.

Heidenstam var en av grundarna av Frisinnade klubben 1899. Föreningen samlade Stockholms liberaler och det var främst medlemmar av föreningen som kom att grunda Liberala samlingspartiet som kom i regeringsställning 1905.

Vid denna tid var det främsta diskussionsämnet den allmänna rösträtten. Heidenstam skrev flera artiklar till försvar för allmän och lika rösträtt. Han ansåg, att varje svensk hade lika stor rätt till sitt land och att existerande sociala skillnader var ett hinder för att ena nationen till ett folk. Den tredje dikten i sviten "Ett folk, Medborgarsång", är uttalat politisk, Heidenstam skriver där om rösträtten: "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér / att medborgarrätt heter pengar."

Heidenstam var föreslagen till Nobelpriset 1909 (tillsammans med Selma Lagerlöf) 1911, 1912, 1913, 1915. 1916 tilldelades han priset. Selma Lagerlöf var föreslagen varje år från 1904 till och med 1908; 1909 nådde hon målet. Erik Axel Karlfeldt nominerades också flera gånger: 1917 (tackade nej), nominerades på nytt 1918, 1919; erhöll priset (postumt) 1931.

Sammantaget har Sverige tilldelats sju Nobelpris i litteratur: Selma Lagerlöf 1909, Verner von Heidenstam 1916, Erik Axel Karlfeldt 1931, Pär Lagerkvist 1951, Harry Martinson och Eyvind Johnson 1974 och Tomas Tranströmer 2011.

Av de Nobelprisbelönade svenskarna var Heidenstam, Karlfeldt, Lagerkvist, Martinson och Johnson ledamöter av Akademien (Selma Lagerlöf invaldes som första kvinna 1914).

Så här löd motiveringen för 1916 års Nobelpris i litteratur:

”Svenska Akademien beslöt den 9 november 1916 att /---/ 1916 års ”Nobelpris i litteratur skulle tilldelas Verner von Heidenstam ’såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet’.”

Hur såg detta nya skede ut? Vad konstituerade det?

Under andra hälften av 1800-talet kom att i Europa växa fram ett allt starkare intresse för den egna nationen. Denna rörelse kom till Sverige under 1890-talet och omfattade framför allt ett starkt intresse för svensk kultur och natur.

Vi kallar den i handböcker för ”1890-tals-andan” med författare som Lagerlöf, Fröding, Karlfeldt och Heidenstam själv där de svenska landskapen Dalarna, Värmland och Östergötland gjordes till förebilder.

Också bildkonsten pekade mot samma ideal: Anders Zorn, Carl Larsson, prins Eugen, Gustaf Anckarcrona. Andra exempel på 90-talsandan utgörs av Svenska Turist-föreningen (”Känn ditt land!”), grundad 1885. År 1891 grundade Artur Hazelius Skansen i Stockholm, 1893 började man fira Svenska flaggans dag. 1897 års Stockholms-utställning manifesterade den sociala och kulturella odlingstanken hos ett litet folk på väg framåt – uppåt.

Vid sekelskiftet hade denna nationella tanke kommit att genomsyra hela samhället och omfattas av alla grupper, även medlemmar i det socialdemokratiska partiet som etablerats och vunnit framgångar sedan år 1888. I förlängningen kom dock den nationella tanken att besmittas med Blut-und- Boden-antaganden och fick de mest förfärliga konsekvenser i Tyskland under nationalsocialismen.

Medan Heidenstams första diktsamling var påverkad av hans resor utomlands, är det i hans andra samling, "Dikter" (1895), det svenska landskapet som står i centrum. Diktsamlingen inleds med ”Tiveden” där han hyllade den egna hembygden:

Hör furornas dova sorgemusik,

med förstämda trummor och tubor i moll,

en blåkullahymn med suckar och skrik

i ödemarken, diktad av troll!

Vem ärver ej av sin hembygd drag!

Och den som lyss som liten slarv

till skogens dån, får annat arv

än den, som föddes vid en gata.

Att döma av Akademiens motivering för Nobelpriset till Heidenstam är dock priset en ”belöning” för något annat än hans diktning – beslutsmotiveringen pekar ju mot att hans diktning var underordnad ”hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet”.

Det är svårt att förbise Heidenstams roll för framväxten av ett nytt litterärt och intellektuellt klimat i Sverige mot slutet av 1880-talet – fast Strindberg naturligtvis rasade och skrev att han själv redan grundat nittitalismen. Det nya skedet i den svenska litteraturen – det skede som vi brukar benämna nittitalismen och som omfattar åren från slutet av 1880-talet till 1927 (man brukar ange utgivningsåret för Karlfeldts sista diktsamling "Hösthorn" som slutpunkt för denna -ism) bröt med rådande litterär tradition - realism, naturalism, internationalism, prosa – tänk på Strindberg igen! Men man kan faktiskt säga om Selma Lagerlöf och Erik Axel Karlfeldt detsamma, de är också representanter ”för ett nytt skede i vår vitterhet”.

Jag är beredd att i likhet med Martin Kylhammar betrakta Nobelpriset till Heidenstam, Selma Lagerlöf och Erik Axel Karlfeldt som ett enda med den gemensamma nämnaren ”nationalism”, orientering bort från utländsk påverkan och med den sociala och kulturella odlingstanken hos ett litet folk på väg framåt – uppåt i fokus.

Det kan vara att hårdra en smula – tittar man till exempel på motiveringen för Nobelpriset till Selma Lagerlöf heter det att hon tilldelas priset ”på grund af den ädla idealitet, den fantasiens rikedom och den framställningens själfullhet, som prägla hennes diktning”. Men i texterna bakom den kortfattade motiveringen skymtar Selma Lagerlöf som ”Sveriges ädla dotter”, som inkarnationen av det äkta svenska – hon har fångat den svenska folksjälen!

Nobelpriset till Harry Martinson och Eyvind Johnson 1974 blev en mycket omtalad och starkt kritiserad utnämning. Drevet gick mot författarna - Johnsons antinazism, liberala patos, antikommunism kallades i pressen ”reaktionärt”, Martinson tog så illa vid sig att han begick självmord – men också mot Akademien för att belöna ”sina egna”.

Men också här är det fråga om priset i själva verket inte gick till en annan viktig strömning i svensk litteratur under 1900-talet, nämligen arbetarlitteraturen. Med Martinson och Johnson utvecklas den av de två författarna i konstnärlig riktning, bort från ”skomakarrealismen”, för att låna en fras från Heidenstam.

Återstår två svenska Nobelpristagare, Pär Lagerkvist och Tomas Tranströmer; är det inte möjligt att också de kan grupperas tillsammans?

Möjligen kan man pröva begreppet ”kvietism” med reservation för Lagerkvists kraftfulla antinazistiska inlägg under 1930- och 1940-talen – beredskapslitteraturen – liksom Tranströmers mer underförstådda än polemiska inlägg i dagspolitiken.

De förenas bortom dessa begrepp i det som gör dem lästa inte minst i utlandet än i dag – Tranströmer är översatt till mer än 60 språk – och det är nog de existentiella dimensionerna, sökandet efter det som är botten i oss alla, det för oss alla gemensamma som gör dem läsvärda och så att säga. höjda över dagskäbblet?

Och det är värt att påpeka att Akademien INTE belönade Tranströmer för att han var SVENSK utan därför att utländska organisationer och författare föreslagit honom – Nobelpriset 2011 kanske kan ses som en INTERNATIONELL belöning till en världsförfattare!

Om det här resonemanget håller, skulle Sverige sålunda ha fått tre Nobel-pris i litteratur. Nobel-kommittén har belönat två svenska trender snarare än individuella författarskap – tydligast uttryckt i motiveringen av Nobelpriset till Heidenstam:

”Svenska Akademien beslöt den 9 november 1916 att /---/ 1916 års ”Nobelpris i litteratur skulle tilldelas Verner von Heidenstam ’såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet’.”

Det tredje Nobelpriset - Lagerkvist, Tranströmer – belönades kanske därför att deras författarskap inte var så ”svenska”; samtidigt visar detta resonemang på den förskjutning som tvivelsutan ägt rum i Akademiens värderingar.

Håkan Attius